moengrinde

Även om jag inte svarar på kommentarerna så läser jag varenda en :)

Idag är det inte nån bra dag.. Skickade iväg Mattias som vanligt, sen la jag mig på soffan och sov till tio. Hade ställt alarmet eftersom jag skulle till läkaren halv elva. Han sa att jag har tennisarmbåge, men det visste jag redan. Fick en massa övningar jag ska göra och gick till sjukgymnasten och bokade tid. När jag kom hem åt jag lunch och sen somnade jag igen. Sov till två den här gången.... Jag som tänkte göra lite här hemma idag, men jag har v arit helt slut.. det känns för jävligt, helt enkelt. Men det är bara att gilla läget och försöka i morron istället. Jag ska i alla fall på Sydjemten ikväll och äta middag med båtklubben. Det ska bli jättetrevligt :)

Jag kan inte låta bli att förundras över människor som bara försvinner ur ens närhet, helt plötsligt och jag har inte en endaste aning om varför.. Hur kan det komma sig? Synd som fan, tycker jag att det är i alla fall..

Fasiken så svårt det är att hitta på rubriker... Nu är i alla fall gardinerna uppe, tack vare världens bästa mamma som kom hit i söndags. Vi var till Rörön på julmarknad och rände runt på byn... När vi kom hem hjälpte mamma mig med gardinerna, hon strök och jag hängde upp. Alltså, jag är så tacksam att hon hjälper mig <3 Älskar dig, mamsen <3 Inte bara för att jag får hjälp :) Idag har jag jobbat och en sak är säker: vi har alldeles underbara ungdomar på högstadiet i Svenstavik!! Jag får skratta varenda dag och känner mig verkligen uppskattad när jag är där. Det är inte alla förunnat. Synd att man inte har starkare psyke så jag kunde jobba mer... Jag vill ju, men varken kropp eller själ fixar det.. Jaja, så är det..  Nu har jag inte så mycket mer att säga idag... eller....?

Då har den här dagen börjat :) Jag skickade iväg Mattias på skolan och la mig i soffan och där somnade jag som vanligt. Det känns inte bra att vara tvungen att sova mer det första man gör... men, men så är det. Det är bara att gilla läget, jag vet ju att jag mår bättre resten av dagen när jag gör så. Då kanske orken räcker en liten bit längre.. Det som tär mest just nu är att inte orka göra allt jag vill. Tänk att orka byta gardiner i alla rum så det vore klart till nästa helg, men det är ju mat som ska lagas och barn som ska tas om hand. Jag vill inte behöva lägga mig diretkt när Mattias kommer hem från skolan. Det gör jag ändå de dagar jag har jobbat... Och har jag annat inbokat så tar det flera dagar innan jag är tillbaka igen.. Och den dagliga värken gör det inte bättre, det vore enkelt om det bara vore en sak åt gången. Men nu är det inte så, och det är bara att göra det bästa efter de förutsättningar som jag har.- Säger som jag brukar; Det är en jävla tur att jag har en positiv grundinställning och lätt till skratt. Även om det ibland leder till att folk inte begriper hur jag egentligen mår, men det är deras problem och inte mitt :) Men som jag också sagt förrut (jäsiken vad jag upprepar mig...) ; Jag är så glad att jag har underbara människor omkring mig!

Så himla trött.... skulle kunna sova i flera dygn som det känns... Det var tydligen jobbigt att vara på semester.. Men det är mycket runt omkring nu. Kompisar som är sjuka på olika sätt, barn i närheten (inte så nära, men dock) som har dött. Det är bara för mycket just nu och då jag inte tål så mycket reagerar kroppen med trötthet. JAG VILL INTE VARA SÅ FÖRBANNAT TRÖTT HELA TIDEN. Så det så. Men det är bara att gilla läget och kämpa på, jag är ju inte dödssjuk, så vad klagar jag för? Tack och lov har jag ett jäkligt kul jobb, även om det bidrar till min trötthet så ger det mycket kärlek :) Och jag har en make som jag älskar och har roligt med och underbara barn som jag älskar ännu mer. Jag har en familj runt mig som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Trots all värk och trötthet så är jag lyckligt lottad. Just det ja, jag får absolut inte glömma mina vänner som är guld värda! Känn er älskade <3

Nu har det snart gått ett år till.. sedan Malin dog. Den 17 november är det 17 år sen och i år är det märkligt... jag känner inte alls samma sorgsenhet eller någonting. Det beror säkert på medicinen som jag äter, men att känna så här lite skrämmer mig faktiskt lite. Jag är ju en sån känslomänniska som har lika lätt för skratt som gråt, även om jag inte gråter så särskilt ofta, inte offentligt i alla fall.

Det är väldigt skönt att vara hemma igen.. Vi har varit en vecka på Gran Canaria och det har varit alldeles underbart. Vi åkte direktflyg från Östersund och kom fram på kvällen. Vi installerade oss och gick och la oss.

Ja, alltså.. jag har ONT som fan idag... Hela kroppen värker och det är ganska drygt... En sån här dag vill man bara gå och lägga sig och inte komma upp förrän det är bra igen..